Livet suger/livet äger
Jag håller på och skriver en himla massa på ett arbete om Kriminalvården nu om dagarna. Det ska vara klart innan påsk, men försöker bli rätt färdig nu. Jag har mest riktat in mig på fängelse, hur det funkar och hur det är och så. Har en massa objektiv fakta såklart, från Kriminalvården själv, men kände att jag också vill prata med någon som faktiskt har suttit i fängelse. (mina 30 timmar i kanariskt häkte, är egentligen inte mycket att komma med, heh...)
På den här skolan finns det ju alla möjliga härliga människor och nu har jag precis "intervjuat" en kille som suttit i fängelse till och från under hela sitt vuxna liv.
På den här skolan finns det ju alla möjliga härliga människor och nu har jag precis "intervjuat" en kille som suttit i fängelse till och från under hela sitt vuxna liv.
Efteråt kände jag först så här. Blev så himla ledsen över hur det faktiskt är. Att folk bara skickas in och ut och hit och dit och bara förstörs, istället för att få hjälp. Att den "behandling" som erbjuds på antstalterna knappt existerar.
Sedan blev jag arg! Varför i helvete ska det vara så här? Måste Sverige/världen/livet/rättsystemet vara så jävla svårt att få bra? Varför måste man bryta ner personer som "bara" hamnat snett? Och varför kan inte lilla jag GÖRA något? Varför sitter jag bara här och är meningslös?
Sedan ryckte jag ändå upp mig lite grand och tänkte att jag ändå får göra det bästa av det "vanliga", priviligerade, förhållandevis faktiskt problemfria och enkla livet jag har blivit berikad med. Och så här en fredag kan det till exempel vara att dricka vin och äta sushi. Och så tänkte jag också lite på att jag om exakt EN VECKA sitter på ett plan som ska landa på Gran Canaria, tillsammans med de två viktigaste personerna jag har just nu. Och då kände jag så som bilden ovan visar.
Kommentarer
Trackback
