Alla har dem. Alla måste ha dem. Alla pratar om att alla måste ha dem. Jag hade en smartphone. Eller, jag har faktiskt haft två smartphones. När jag bodde i Oslo förra året började min dåvarande telefon bli trött och jag var tvungen att köpa en ny. Jag ville gärna ha en iPhone för att smidigt kunna ha kontakt med Sverige, och ja, för att det verkade coolt och roligt. Egentligen vet jag inte varför (ångrar mig!), men jag köpte en begagnad iPhone av Deas jobbarkompis, och den ballade ur efter ett par månader och var för evigt förlorad. PISS kändes det. Efter några månader kände jag mig redo att försöka igen, och satsade då på en Samsung. Har alltid älskat Samsung för de håller så himla bra och fungerar alltid. Det gjorde den, efter mycket om och men. För självklart var det massa strul med den också och den fick skickas hit och dit och ingen visste vad felet var. Till slut löste det sig och allt var frid och fröjd. Tills i februari någon gång, när jag var i Stockholm. Skulle åka tunnelbana och helt plötsligt var inte telefonen i min ficka. PANIK! Sedan dess har min älskade Samsung Galaxy Ace varit förlorad, även den.

Jag tror så mycket jag kan på ödet och att allt har en mening och då fick jag någon slags uppenbarelse om att det kanske inte var meningen att jag skulle ha en smartphone. Jag behöver inte det och klarar mig mycket bra utan. Nu har jag haft en gammal Sony Ericsson ett tag, som bara duger till att ringa och sms:a med och har vant mig vid det. Det är oftast riktigt skönt faktiskt! Det sparar massa pengar och energi, men det är väl egentligen det enda. För ärligt talat, jag VILL ha en smartphone! Allt är så mycket enklare och roligare och man behöver egentligen inte riktigt tänka, telefonen fixar allt. Nu är bara problemet att jag absolut inte har råd att köpa en ny telefon. Så jag ska stå ut med min tegelsten ett tag till och så fort jag har råd ska jag trotsa ödet och köpa mig en smart Samsung! Och om inte universum vill att jag ska få behålla DEN, då ger jag upp. Men inte än.