Okej. Jag känner mig nu redo att berätta för alla om all den här jävla skiten som har hänt med mitt jobb. Ni som står mig allra närmast vet såklart redan, men sedan har jag inte riktigt haft tid och ro till att skriva om det här. Men att skriva är ju också en slags terapi för mig, så nu ska jag älta detta en sista gång.

Måndagen den 22:e, alltså för exakt tre veckor sedan, stormade polisen in på jobbet. De samlade alla anställda, slängde ut alla kunder, och lät oss bara sitta där och vänta medan de kollade en massa saker. Efter några timmar tänkte jag ”aahhh, är de inte klara snart så att vi kan åka hem?!”. Men då sa de helt plötsligt att alla var arresterade och skulle tas till Las Palmas. Lite panik såklart, men jag tänkte hela tiden att vi nog skulle komma hem ganska snart, för ingen av oss har ju gjort någonting. De kan ju egentligen inte göra så här mot oskyldiga människor. Men de kunde de.

Jag var misstänkt för bedrägeri och för att vara med i en kriminell organisation, och fick hjärtsnörp när jag hörde de här orden. Så. Jävla. Sjukt. I 30 timmar var jag inlåst i en liten cell med 10 andra kvinnor från företaget. Sammanlagt häktade de över 70 oskyldiga människor! Vi fick varsin tunn madrass och en filt. Vi fick be om lov för att gå på ”toaletten”, som saknade både dörrar, sits och tvål. Vi fick mat tre gånger om dagen, en liten torr baguette och vatten.

Hela grejen var ju surrealistisk och jag hade väldigt svårt att ta in vad som egentligen hände. Jag mådde dåligt och var hungrig, det var ungefär det jag visste. Och jag var så fruktansvärt orolig hela tiden, vi visste ju ingenting. Det enda vi visste var att de kunde ha oss där i max 72 timmar, sedan fick vi ingen mer information om någonting. Sent på tisdagskvällen blev jag äntligen utsläppt, då var Dea redan hemma (han var med om ungefär samma sak som jag, fast i en annan cell), och mina känslor bara exploderade ut när jag kom hem.

Första veckan efter allting mådde jag skit och det var tur att vi hade besök då, annars hade jag kanske fallerat totalt. Sedan har det blivit bättre och bättre och jag är nog nästan helt över den här tragedin nu. Jag kan inte helt säga vad det är jag har mått dåligt över, men att sitta i häkte var fruktansvärt psykiskt påfrestande.

Alla på företaget var ju helt oskyldiga och hela den här ”operationen” var egentligen helt olaglig. Det är vår högsta chefs värsta fiende som arrangerat allt och polisen hade inte ett enda bevis eller giltigt tillstånd till att ta någon av oss. Voyager håller på att bygga upp verksamheten igen och i höst ska vi kunna börja sälja igen. Jag är inte helt säker på hur jag ska göra då, men så länge har de ordnat ett telefonjobb till mig.

Nu vet ni läget. Vi mår bra. Dea jobbar med Wax. Jag ringer till britter och försöker få de ut från timeshare. Framtiden kan bli lite hur som helst.