Idag flyttade min älskade Maria tillbaka till Norge. Har träffat henne så mycket som möjligt den här veckan, därför har det varit lite tyst här. Detta är så jävla sorgligt, ville aldrig åka hem igår kväll. Bara sitta där och prata för alltid. Grät och tyckte att livet var skit när jag körde hem. 

 

Egentligen skulle ju allt vara så mycket enklare om man inte ville göra nåt med sitt liv. Bara bo på samma ställe hela tiden, med sina bästisar då, och inte göra nåt speciellt, inte ha några drömmar eller mål. Bara vara. För alltid. Då skulle man slippa alla jobbiga beslut, ta stora steg, säga faväl, splittras, ses en gång om året, sakna och längta. Och så skulle man ha sina vänner och familj nära. 

 

Men nu är det inte så. Maria ska bli journalist och jag polis. På olika ställen. Men vi ska resa och ha kul ändå, och SES! OFTA!