• En person som har en telefonsvarare som låter precis som Buzz Lightyear i Toy Story. Den här människan svarar aldrig i sin himla telefon, men jag älskar att ringa honom ändå för svararen är så kul!
• Mutti. Ett efternamn som någon i heter och det tyckte jag var roligt.
• Dick. Detta namn är ju så himla kul på engelska och jag kunde inte ens förmå mig att säga "hi, is this mr Dick?" när jag ringde.
• Varje gång (och det är ganska ofta) jag ringer någon som heter Jones i efternamn, får jag den här låten på hjärnan, vilket jag tydligen tycker är askul.

• Champinjoner. Hatade det ända fram tills jag bodde i Oslo, då vi alltid använde färska. Hatar fortfarande konserverade.
• Tomater. Hatade det fram tills jag var i Brasilien. Där var de så fruktansvärt goda att det inte gick att motstå dem.
• Ärtsoppa. Hade fram tills förra året bara smakat den man fick i skolan.. Nästan allt annat är ju godare, speciellt hemmagjord från grunden.
• Kolsyrat vatten. Har aldrig gillat kolsyra speciellt mycket, och dricker nästan aldrig läsk. Men så, en väldigt varm morgon i juni, när jag befann mig i ett tält på ett flygfält, hade jag helt plötsligt inget val. Jag var av någon anledning fruktansvärt törstig och Paulina satt där med en stor flaska Ramlösa. Jag drack och det. Var. Så. Gott.
• WHISKY! Detta är jag nog mest stolt och glad över. Har länge tyckt att det är superäckligt, men samtidigt känt på mig att jag kommer lära mig en vacker dag, jag har det ju liksom i generna. Den vackra dagen har kommit och jag kan nu njuta av ett glas whisky med is ibland.

 

 

 

Okej. Jag känner mig nu redo att berätta för alla om all den här jävla skiten som har hänt med mitt jobb. Ni som står mig allra närmast vet såklart redan, men sedan har jag inte riktigt haft tid och ro till att skriva om det här. Men att skriva är ju också en slags terapi för mig, så nu ska jag älta detta en sista gång.

Måndagen den 22:e, alltså för exakt tre veckor sedan, stormade polisen in på jobbet. De samlade alla anställda, slängde ut alla kunder, och lät oss bara sitta där och vänta medan de kollade en massa saker. Efter några timmar tänkte jag ”aahhh, är de inte klara snart så att vi kan åka hem?!”. Men då sa de helt plötsligt att alla var arresterade och skulle tas till Las Palmas. Lite panik såklart, men jag tänkte hela tiden att vi nog skulle komma hem ganska snart, för ingen av oss har ju gjort någonting. De kan ju egentligen inte göra så här mot oskyldiga människor. Men de kunde de.

Jag var misstänkt för bedrägeri och för att vara med i en kriminell organisation, och fick hjärtsnörp när jag hörde de här orden. Så. Jävla. Sjukt. I 30 timmar var jag inlåst i en liten cell med 10 andra kvinnor från företaget. Sammanlagt häktade de över 70 oskyldiga människor! Vi fick varsin tunn madrass och en filt. Vi fick be om lov för att gå på ”toaletten”, som saknade både dörrar, sits och tvål. Vi fick mat tre gånger om dagen, en liten torr baguette och vatten.

Hela grejen var ju surrealistisk och jag hade väldigt svårt att ta in vad som egentligen hände. Jag mådde dåligt och var hungrig, det var ungefär det jag visste. Och jag var så fruktansvärt orolig hela tiden, vi visste ju ingenting. Det enda vi visste var att de kunde ha oss där i max 72 timmar, sedan fick vi ingen mer information om någonting. Sent på tisdagskvällen blev jag äntligen utsläppt, då var Dea redan hemma (han var med om ungefär samma sak som jag, fast i en annan cell), och mina känslor bara exploderade ut när jag kom hem.

Första veckan efter allting mådde jag skit och det var tur att vi hade besök då, annars hade jag kanske fallerat totalt. Sedan har det blivit bättre och bättre och jag är nog nästan helt över den här tragedin nu. Jag kan inte helt säga vad det är jag har mått dåligt över, men att sitta i häkte var fruktansvärt psykiskt påfrestande.

Alla på företaget var ju helt oskyldiga och hela den här ”operationen” var egentligen helt olaglig. Det är vår högsta chefs värsta fiende som arrangerat allt och polisen hade inte ett enda bevis eller giltigt tillstånd till att ta någon av oss. Voyager håller på att bygga upp verksamheten igen och i höst ska vi kunna börja sälja igen. Jag är inte helt säker på hur jag ska göra då, men så länge har de ordnat ett telefonjobb till mig.

Nu vet ni läget. Vi mår bra. Dea jobbar med Wax. Jag ringer till britter och försöker få de ut från timeshare. Framtiden kan bli lite hur som helst.